"One man dead"

Mitt liv rullar pa har i Indien, jag jobbar eller forbereder undervisning for det mesta och forsoker upptacka sa mycket som jag hinner dar emellan. Jag trodde aldrig att jag skulle sta ut med att klippa, klistra, mala och pyssla stup i kvarten, men jo det ar precis vad jag gor for tillfallet och det ar helt ok.

Pa jobbet gar allt fint, ungarna blev MMR och hapatit B vaccinerade idag sa det var en hel del gnall och skrik. Manga av barnen borjar bli riktigt fasta vid mig och maste erkanna att det nog ar omsesidigt. Har aningen svart med diciplinen, eftersom jag inte kan spraket och vagrar sla barnen som de andra lararna. Skall forsoka fa dem att forsta att man inte maste sla en manniska for att den skall flytta pa sig, men det ar arligt talat ett naivt och fafangt forsok eftersom det helt enkelt hor till deras uppvaxt att bli till daskade stup i kvarten. Kom annars pa mig sjalv med att laxa upp olydiga barn och brakstakar pa svenska, samma spark som jag anvander for att trosta. Dessutom har jag efter vissa experiment kommit fram till att "skymmning rar" ar den absolut basta vaggvisan...

Fick idag bevis pa att bygget faktiskt inte ar en sa fin lekplats for barn. En man dog i en olycka pa platsen idag. Jag var pa vag hemmat nar manniskor borjade skrika at mig att ga bort, det var tydligt att mannens olycka var totalt opassande for den konstiga blonda kvinnan, vilket jag faktiskt ar tacksam for att de ansag. Men det som anda slog mig var hur oberorda alla var, sakert kande de flesta honom, kanske var han fadern till nagra av barnen? Tydligen hander sadana har olyckor ganska sa ofta pa byggene, funderar bara idealistiskt om inte de stora multinationella foretagen skulle kunna se till att sakerhetsutrustning atminstone ar tillganglig nar deras nya komplex byggs?

Lagade igar mat hemma hos min yoga larare, det var en del av var "upptack Indien" pa onsdags eftermiddagarna. Visade sig mot alla odds att hennes tvilling syster var i Finland pa Miilu 85 och kande Vasa bor... Forsoker annars med all kraft byta ut onsdags eftermiddagarnas innehall fran indisk brodyr och dans till besok i skolor, hos politiker och pa en bordell.

Att le och vara representativ

Nu har plotsligt det ode scoutcentret oversvammats av viktiga manniskor fran WAGGGS (World Assciation of Girl Guides and Girl Scouts). En ny boss for hela centret skall anstallas och typer fran valrdsstyrelsen och varldsbyran ar har for att intervjua och fatta beslut. Da ar det bara for mig att dra pa leendet och artigt konversera, kanns anda roligt att fa veta vad som ar pa g i WAGGGS och vad dessa manniskor egentligen jobbar med. Det som jag anda har svart med att identifiera mig med den kvinnliga gemensapen och se pa mig sjalv som en WAGGGSare och "girl scout". Trodde inte att det skulle vara sa svart, scouter som scouter menar jag.

Konsten att fa skrikande barn att somna...

Just nu ar det helg och vi ar sa smaningom pa vag till stan for massa billig shopping, efter var yoga lektion. Just nu ser det ut somom monsunen haller pa att latta och jag hoppas regnet haller sig borta idag.

Jag jobbade igar och larde mig den gyllene konsten att fa sma skrikande barn att somna pa fem minuter. (hmm later nastan som titeln pa en bok) Det handlar helt enkelt om att 1. inte bry sig om att de skriker, 2. gunga dem sa hart av och an i en tyg vagga att dels forvaningen over den hoga farten forhindrar grat och gungningen dels frambringar hypnoseffekt. Pa mindre an fem minuter ligger alltsa det lilla livet dar och sover sott, perfekt, dessutom kan man med denna metod natta upp till tre barn pa samma gang. Igar undervisade jag aven de aldre barnen i matematik, engelska samt en smula forvirrande geografi, borjar sa smaningom kanna dem och forsta viken niva de befinner sig pa, vilket absolut underlattar arbetet.

Allt ar lungt

Jag kom just hem fran jobbet, som denna dag inte var sa overdrivet givande. En dag i veckan skall jag av nagon underlig anledning befinna mig pa en annan arbetsplats an den vanliga. Kanske for att jag skall se mer? Inte vet jag... Men pa detta stalla behovde de mig helt klart inte, hade liksom ingenting att gora. Skall forsoka fixa sa att jag i fortsattningen far vara fyra dagar i veckan med "mina ungar" pa Njayti.

Igar hade vi var andra Hindi lektion och jo ord och meningar borjar formas, mest lar jag ju mig saklart pa jobbet. Fast jag maste anda erkanna att sparket ar ganska sa obegripligt, de talar ju sa snabbt och med sa manga olika dialekter.

Igar besokte vi ett "womans refugee" for kvinnor med svar bakgrund (hur skall jag rikit forklara?). Det var frukten av ett otroligt arbete gjort av syster Lucy pa den kanappa tiden av 12 ar. Hon har byggt upp atskilliga hem for kvinnor och barn, startat sjlavhjalps grupper i 200 byar och haller allmant pa med kampanjer for att andra synen pa kvinnan och aktenskapet.

I kvall ar det undervisnings forberedelser och chill som galler, kanner mig helt slut just nu.

Om nan har blod i mungipan, vad skall jag da gora?

Dagen efter forsta dagen med Mobile Crash, jag kanner mig smatt orolig for mig sjalv. Varfor sa kanslokall? Jag kom hem igar, at, tvattade mig och glomde totalt bort barnen som jag matat, lirkat med och undervisat. Nar jag lag i min skona sang insag jag att de nu ligger i skjul pa arbetsplatsen, smutsiga och vata, nasta gang manga av dem kommer fa ett ordenligt mal mat ar pa mandag nar "the carsh" ar oppet igen. Anda stack det inte till i mitt hjarta, det ar ju bara sa det ar... Jag antar att det a battre pa det sattet, men just nu lever jag ett totalt dubbelliv.

Men ok, hur var det dar forsta dagen pa jobbet? Det var intressant i hogsta grad och aningen omtumlande. Kande anda en lugn lycka innuti mig under hela dagen, att vandra over en lerig arbetsplats, veta namen pa nagra av de barn som kikar fram och i all min vasterlandskhet inte kanna mig som ett totalt ufo pa en random gata i Indien kanns underbart.

Under dagen gjorde jag allt fran att lara de aldra barnen engelska ord till att kanka omkring pa babyerna till att stapla klosstorn med tvaaringarna. Antar att det blir aningen mer strukturerat nar jag vant mig vid allt. Det dagliga schemat foljs anda ganska sa daligt och jag verkar fa de losa tyglar som jag alskar. Vem vet, kanske det snart finns en grupp barn i Indien som talar svenska eller snackar om DNA baser?

Aven om lyckan fanns inne i mig hela dagen kunde jag inte lata bli att kanna hopplosheten komma smygande. De flesta barnen grater nar de bli lamnade i var vard, de vill inte vara dar, anda kan jag inte ge dem den omhet som bubblar inne i mig, for gor jag det har jag plotsligt 15 ungar som skriker och vilja upp i famnen. Smabarnen har p.g.a. omstandigheterna inga blojor, nagot som resulterar i skrik, stank och ett konstant klibb pa kladerna. En av de aldra filckorna bryr sig inte om undervisningen, hon ar intelligt, men eftersom pojkarna far en san sarbehandling skoter hon hellre sin syster an lar sig lasa, det forvantas inte att hon skall lara sig nagonting. En liten pojke springer omkring med blod i mungiporna, jag antar att han hostar blod, vad ar det for sjukdom, kanske tuberkolos? Vad kan jag gora at det? Vad borde jag gora? Varfor kan jag inte mer? Varfor kan jag inte spraket? Den har hopplosheten rinner lyckligtvis sakta bort nar jag gar hemmat genom leran, men nar jag star dar mitt i barnaskaran kanns de aningen skumt. Mycket stod hittas saklart ocksa i de tre "lararna" pa platsen aven om kommunikationen flyter trogt. Just nu kopplar jag anda bort och tanker hellre pa de blyga leendena, gladjen nar barnen ceremoniellt tog avsked av Ganesh statyn, nyfikenheten, vetgirigeheten och kanslan nar ett blygt barn kommer fram for att visa en teckning...

Det har inlagget blev mest ett skrapande pa ytan av allt mojligt, men jag hoppas kunna ge mer detaljer och reflektioner senare.

Yoga och inte sa mycket mer...

En dag utan desto storre resultat, kanns otroligt rastlost att inte fa borja jobba annu, samtidigt lite skont att skyddas i en bubbla av Sangam, tjafs om world peace och "rikitga" toaletter. Deltog i dag pa morgonen i yoga, nagot jag hoppas gora varje morgon i fortsattning och hade min forsta lektion i Hindi. Intressant lektion, med mera information om Indiska seder och bruk, an egentligt sprak. Men nu kan vi ju i alla fall "mitt namn ar" och "hur mar du?", kanske man kommer nagonstans med barnen pa lordag? Nja knappast annu, men om nagra veckor kanske jag atminstone borjar forsta vad manniskor ropar efter oss pa gatorna. Skall borja forberada grundlaggande undervisningsmaterial for att lara barnen sifforna pa engelska. Uj, nu ar det ju jag som borde anvanda alla de dar alternativa undervisningsmetoderna som jag alltid tjafsar om. Better get going...

INDIEN!

Sa fick jag da den kallsup som jag lange forberatt mig for, en kallsup av Indien. Inte sa att jag inte vill dyka ner i det igen, tvartom, men sa att jag faktiskt inser vad det ar som jag har gett mig in pa.

Manga som jag mott har sager att i Indien ar aldrig nagot sa som man forvantat sig att det skulle vara. Jag kan bade halle med och frneka. Visst ar manga mycket fattiga, visst vandrar korna pa gatorna och visst ar trafiken ett kaos. Det som anda forvanar mig ar det lugn och den acceptans som finner pa manga stallen. Bara nagra exempel ar den familj som bor ute pa gatan nagra meter ifran var port och barnen pa den byggarbetsplatsen som jag jobbar med som ar undernarda och vissa sjuka. Familjen pa gatan finner sig i sitt ode, de lever dar andra bara passerar, barnen ler trots allt nar en stor, blond kvinna stiger in i betongskjulet.

Ja med andra ord ar jag imponerad av de indier som jag mott hittills, samtidigt kanns huvudet tungt av att ha sett dessa magra, leende barn som jag nu skall jobba med i 3 manader. Orgnaisationen heter alltsa Mobile Crash och uppratthaller barnvard pa nagra av Punes gignatisk byggarbetsplatser. Stora komplex byggs i flera ar av hundratals arbetare, bade kvinnor och man. De som ofta gor det tyngsta jobbet pa dessa byggnadsplatser ar familjer som flyttar fran bygge till bygge, runt om i provinsen. De bor i platskjul nara eller pa arbetsplatsen och medan foraldrarna arbetar (i skift dygnet runt) tar barnen hand om sig sjalva och varandra pa bygget, en ganska sa farlig lekplatser... Det ar har Mobile Crash kommer in i bilden, de tar hand om, undervisar, matar och halsogranskar barnen. Jag kommer vara stationerad pa tva byggen, ta hand om och undervisa nagra av dessa barn. Malet ar att barnen skall fa en basutbildning och kunna borja skolan i 9-ars aldern. De far naringsrik mat 3 ganger per dag och lakaren kollar upp dem 1 gang i veckan.

De barn som jag traffade idag var anda en sa annan sak an det som jag just rabblat upp, de var inte fakta, information och mal, de var manniskor. En femarig flicka som satt med sin febriga lillasyster i famnen, en pojke som stalt visade upp sina kritteckning av Ganesh, en tvaring som med sarskorpor i ansiktet satt och hostade oavbrutet och en bebis som under en liten paus i mammans arbete blev ammad.

Kanns aven nu distant, men till barnen som ler trots allt skall jag igen pa lordag och jag kan inte annat an att ivrigt se fram emot det. Jag vill fa lara kanna dessa barn och bli en del av deras vardag. Aven om jag just nu uppfyller en stereotyp bild av den unga flickan fran vast som aker till Indien for att hjalpa barn som inte varit lika privligierade som hon spelar det just nu ingen roll, for dit skall jag och dit vill jag.

V.V.I.P...

Idag ar en lugn dag har pa centret, vi skall liksom lara kanna omradet (somom vi inte kommit hit redan for 3 dagar sedan?) ocvh introduceras till vad vi egentligen skall gora har. Ja det var alltsa idag men det intressanta hande igar...

Det ar en stor festival pa g har i Pune, det ar Ganesha festival som pagar i 10 dagar med pompa, stat och mycket ljud. Mitt i Ganesha festival ager aven Pune festival rum och dit var alltsa vi (gasterna pa scout centret) inbjudna som speciella utlandska gaster. Det var en gigantisk tillstallning dar vi hade aran att taga in genom en port med bokstaverna V.V.I.P. Aldrig forr har jag fungerat som very very important person, men a andra sidan tror jag att pointen var att alla skulle kanna sig VALDIGT valkomna och viktiga. Just fore showen skulle borja maste ju saklart en hel bunt av oss pa toaletten, varpa var bestamda och matriarkaliska center manager, Aruna, tagar med oss alla pa slap over scenen och in backstage for att hitta en toalett. Och visst hittade vi en toalett, men framfor allt hittade vi en enligt Aruna mycket kand Bollywood skadesspelare som vi turistiga nog tog ett foto tillsammans med...

Ja hmm skall inte skriva mer nu for skall rusa till ett mote, men langtar bort fran centret for att se mer av Pune och Indien! Men jag antar att jag maste tygla mig och vara en snall flicka som lyssnar pa instruktionerna?

Sa ar jag antligen framme...

Ja nu ar jag framme vid Sangam, Pune, Indien. Vilken dag alltsa! Men just nu kanns allt skont nar jag tillsammans med andra volteers sitter i ett litet rum, hor faglar skrana utanfor, nattluften ar fuktig och antligen behagligt sval. Har sovit manga timmar i dag pa dagen, sa skont att sjunka ned pa en sang och veta att det inte finns nagonting som jag maste.

Min ankomst till Mumbai lopte val, forutom en forsta kontakt med den Indiska byrakratin, dumma lilla jag hade ju fyllt i min immigration form med rott black och inte med svart eller blatt (borde ju nog ha insett detta efter alla ar med IB, men men). Men jag blev inslappt efter att ha fyllt i en ny blankett, tur att ocksa jag fick en andra chans.

Nu blir det snart middag och sedan blir det nog raka vagen i sang for min del. Fick annars just reda pa att jag kommer att delta i ett franskt evenemang pa centret denna vecka, det blir sakert intressant med mina underbara kunskaper i franska...

PS hoppas de e ok att mina a,a och o fattas :)