INDIEN!

Sa fick jag da den kallsup som jag lange forberatt mig for, en kallsup av Indien. Inte sa att jag inte vill dyka ner i det igen, tvartom, men sa att jag faktiskt inser vad det ar som jag har gett mig in pa.

Manga som jag mott har sager att i Indien ar aldrig nagot sa som man forvantat sig att det skulle vara. Jag kan bade halle med och frneka. Visst ar manga mycket fattiga, visst vandrar korna pa gatorna och visst ar trafiken ett kaos. Det som anda forvanar mig ar det lugn och den acceptans som finner pa manga stallen. Bara nagra exempel ar den familj som bor ute pa gatan nagra meter ifran var port och barnen pa den byggarbetsplatsen som jag jobbar med som ar undernarda och vissa sjuka. Familjen pa gatan finner sig i sitt ode, de lever dar andra bara passerar, barnen ler trots allt nar en stor, blond kvinna stiger in i betongskjulet.

Ja med andra ord ar jag imponerad av de indier som jag mott hittills, samtidigt kanns huvudet tungt av att ha sett dessa magra, leende barn som jag nu skall jobba med i 3 manader. Orgnaisationen heter alltsa Mobile Crash och uppratthaller barnvard pa nagra av Punes gignatisk byggarbetsplatser. Stora komplex byggs i flera ar av hundratals arbetare, bade kvinnor och man. De som ofta gor det tyngsta jobbet pa dessa byggnadsplatser ar familjer som flyttar fran bygge till bygge, runt om i provinsen. De bor i platskjul nara eller pa arbetsplatsen och medan foraldrarna arbetar (i skift dygnet runt) tar barnen hand om sig sjalva och varandra pa bygget, en ganska sa farlig lekplatser... Det ar har Mobile Crash kommer in i bilden, de tar hand om, undervisar, matar och halsogranskar barnen. Jag kommer vara stationerad pa tva byggen, ta hand om och undervisa nagra av dessa barn. Malet ar att barnen skall fa en basutbildning och kunna borja skolan i 9-ars aldern. De far naringsrik mat 3 ganger per dag och lakaren kollar upp dem 1 gang i veckan.

De barn som jag traffade idag var anda en sa annan sak an det som jag just rabblat upp, de var inte fakta, information och mal, de var manniskor. En femarig flicka som satt med sin febriga lillasyster i famnen, en pojke som stalt visade upp sina kritteckning av Ganesh, en tvaring som med sarskorpor i ansiktet satt och hostade oavbrutet och en bebis som under en liten paus i mammans arbete blev ammad.

Kanns aven nu distant, men till barnen som ler trots allt skall jag igen pa lordag och jag kan inte annat an att ivrigt se fram emot det. Jag vill fa lara kanna dessa barn och bli en del av deras vardag. Aven om jag just nu uppfyller en stereotyp bild av den unga flickan fran vast som aker till Indien for att hjalpa barn som inte varit lika privligierade som hon spelar det just nu ingen roll, for dit skall jag och dit vill jag.