Om nan har blod i mungipan, vad skall jag da gora?

Dagen efter forsta dagen med Mobile Crash, jag kanner mig smatt orolig for mig sjalv. Varfor sa kanslokall? Jag kom hem igar, at, tvattade mig och glomde totalt bort barnen som jag matat, lirkat med och undervisat. Nar jag lag i min skona sang insag jag att de nu ligger i skjul pa arbetsplatsen, smutsiga och vata, nasta gang manga av dem kommer fa ett ordenligt mal mat ar pa mandag nar "the carsh" ar oppet igen. Anda stack det inte till i mitt hjarta, det ar ju bara sa det ar... Jag antar att det a battre pa det sattet, men just nu lever jag ett totalt dubbelliv.

Men ok, hur var det dar forsta dagen pa jobbet? Det var intressant i hogsta grad och aningen omtumlande. Kande anda en lugn lycka innuti mig under hela dagen, att vandra over en lerig arbetsplats, veta namen pa nagra av de barn som kikar fram och i all min vasterlandskhet inte kanna mig som ett totalt ufo pa en random gata i Indien kanns underbart.

Under dagen gjorde jag allt fran att lara de aldra barnen engelska ord till att kanka omkring pa babyerna till att stapla klosstorn med tvaaringarna. Antar att det blir aningen mer strukturerat nar jag vant mig vid allt. Det dagliga schemat foljs anda ganska sa daligt och jag verkar fa de losa tyglar som jag alskar. Vem vet, kanske det snart finns en grupp barn i Indien som talar svenska eller snackar om DNA baser?

Aven om lyckan fanns inne i mig hela dagen kunde jag inte lata bli att kanna hopplosheten komma smygande. De flesta barnen grater nar de bli lamnade i var vard, de vill inte vara dar, anda kan jag inte ge dem den omhet som bubblar inne i mig, for gor jag det har jag plotsligt 15 ungar som skriker och vilja upp i famnen. Smabarnen har p.g.a. omstandigheterna inga blojor, nagot som resulterar i skrik, stank och ett konstant klibb pa kladerna. En av de aldra filckorna bryr sig inte om undervisningen, hon ar intelligt, men eftersom pojkarna far en san sarbehandling skoter hon hellre sin syster an lar sig lasa, det forvantas inte att hon skall lara sig nagonting. En liten pojke springer omkring med blod i mungiporna, jag antar att han hostar blod, vad ar det for sjukdom, kanske tuberkolos? Vad kan jag gora at det? Vad borde jag gora? Varfor kan jag inte mer? Varfor kan jag inte spraket? Den har hopplosheten rinner lyckligtvis sakta bort nar jag gar hemmat genom leran, men nar jag star dar mitt i barnaskaran kanns de aningen skumt. Mycket stod hittas saklart ocksa i de tre "lararna" pa platsen aven om kommunikationen flyter trogt. Just nu kopplar jag anda bort och tanker hellre pa de blyga leendena, gladjen nar barnen ceremoniellt tog avsked av Ganesh statyn, nyfikenheten, vetgirigeheten och kanslan nar ett blygt barn kommer fram for att visa en teckning...

Det har inlagget blev mest ett skrapande pa ytan av allt mojligt, men jag hoppas kunna ge mer detaljer och reflektioner senare.